Alla bowlingmatcher har sin specifika puls och sina skepnader, så är det bara.

Torsdagens match för vårt A-lag mot Täby’s farmarlag innehöll allt som kännetecknar en riktigt bra bowlingmatch, så det känns som det är på sin plats att bjuda alla i föreningen på denna delikatess sprungen ur vår idrott.

Att matchen flyttats till en torsdagskväll, vilket är mycket ovanligt, kom sig i att vi annars hade behövt spela med A-laget både lördag och söndag helgen innan. Det upplägget var såklart inte speciellt lyckat så vi tog beslutet tillsammans med berörda i Täby att en flytt var på sin plats och den fjärde dagen i veckan efter passade båda parter gott.

Efter lördagens trygga seger mot BK Arkos, den nionde av elva segrar till dess som varit avgjord efter tre serier, kändes läget i laget bra.

Däremot visste vi att Täby BwK F skulle bli en svårare nöt att knäcka. De har en stor bredd och är en ambitiös förening där deras A-lag spelar i division 1, en framtidsförening på alla sätt verkar det som.
Lägg där till det faktum att det alltid är extra lynnigt med farmarlag där deras representationslag spelar högre upp i seriesystemet. Det kan räcka med att några inte kan spela i representationslaget just den aktuella helgen och så vips stärker de upp ett farmarlag ordentligt i en omgång. Ett farmarlag som både omgången före och efter kan vara mer mediokra blir för en dag en betydligt mycket starkare motståndare.
Att man som Rudbeckare höll på att sätta lunchpotatisen i halsen när man gick in på BITS och såg vilket lag Täby skulle ställa på banan gjorde inte att man blev lugnare inför kvällens drabbning. Där kunde man utläsa att de skulle ha med deras tre spelare med högst snitt i hela deras förening.

Som lök på laxen måste det tilläggas att vi under morgonen blev en gubbe kort då vår silverräv Christer fick kasta in handduken pga. en sådär obehaglig mansförkylning. Inte optimalt alls kan man lugnt säga.
Så när våra röda rullare möttes upp där i Täbys fina kägelarena var det insikten att dagens drabbning skulle bli tuff. Riktigt tuff.
Samtidigt så pratades det om just detta oss emellan. Täby’s för dagen mycket starka lineup skulle bli jobbig att tas med. Vi konstaterade att det inte ska bli i toppen av lagens individuella resultat som ska fälla avgörandet utan vi ska se till att det är på de i slagning fyra lägsta spelarna i varje lag som ska avgöra vilka som tar hand om segern. För så länge vi kan få dessa spelare att avgöra matchen vet vi att vi är starkare än dem.

Inför matchen stod några viktiga saker på spel. Vid vinst skulle vi ta över serieledningen och den förträffliga kvalpositionen som det bästa laget i division 3. Vi skulle också skapa oss ett hälsosamt utrymme ner till vår största konkurrent Matteus-Pojkarna F2 i tabellen. Ett utrymme som kan bli mycket viktigt när seriespelet ska knytas ihop inför kvalet till division 2.
Vår U.K hade som vanligt gjort ett mycket gediget arbete. Det var ett formstarkt Rudbeck på banorna där vi visade vilken otrolig bredd vi har i föreningen redan på förhand. Det känns mycket bra att vårt lag har sådan bra kvalitet oavsett vilka lirare vi ställer upp med. Vår största styrka!

Men nu till själva matchen, det är nu spänningen börjar!

För i första serien var det ett extremt hett Täby som verkade ha laddat ordentligt. Deras tempo inledningsvis var frenetiskt och de stormade fram genom serien. När dimman lagt sig efter första serien så konstaterar vi att våra motståndare landat på höga 1670p och plockat fyra av fem möjliga poäng. Det var bara kompani Burman/Ekstrand som genom mycket fint spel och ännu större hjärta lyckades med bedriften att ta sin banpoäng med 31p.

Här hade det varit världens lättaste sak för oss att lägga ner och bara ge upp, vilket säkert många lag med mindre karaktär hade gjort.
För det var en riktig käftsmäll Täby gav oss i första serien och det är inte en lätt sak att resa sig efter det. Det händer ofta att lag som hamnar i underläge i första serien mot en motståndare som överpresterar ger upp rent själsligt och låter sig överköras, även om motståndet inte lyckas följa upp den första seriens fantastiska prestationer under matchen.
Sen man se det från andra sidan. Det är ju lätt att man är superladdad när man går in i en match, presterar fantastiskt i första serien för att sedan inse att man tömt sin energi totalt när andra serien inleds. Synergier lag emellan som både kan motverka och medverka med varandra beroende på motståndet.

Vilket av nämnda scenarion som var fallet i vår match låter vi vara osagt. Men vi kan konstatera att Täby tappar 170p i slagning i andra serien medan vi ökar med dryga 100p. Minst sagt en förskjutning i moment.
För det vart rätt jämt ändå där i andra serien, trots att vi vinner diffpoängen med 82p.
Linus och Orbert hade en tuff kamp mot Täby’s bästa par för dagen. Motståndets slagning stannade på 449p men våra lirare förlorade bara med 27p, vilket är nog så viktigt eftersom man lätt kan ge upp och tappa puschen när motståndarna spelar så bra. Nu gjorde våra lirare inte det utan stred hela vägen ut vilket syntes i den klara poängskillnaden på diffpoängen.
Det är givetvis likadant när man leder med massor på ett banpar. Det är så viktigt att man verkligen ligger på och är fokuserad hela serien ut. Vårt på pappret starkaste par i Henrik och Erik lyckades med bedriften att vinna med 139p på sitt banpar med matchens högsta slagning på 458p, också en del i att vi går ifrån med diffpoängen såklart.
Men mest spännande var det på de svårspelade banorna 5 och 6, där Michael Burman och Mikael Ekstrand stod i centrum. För inte nog med att det stod klart att det hängde på slutrutorna, den sistnämnde av oss lyckades med bedriften att bokstavligt talat snubbla in en så otroligt viktig strike i inledningen av sista rutan. Detta då ansatserna på dessa banor var sträva, av någon obegriplig anledning. Men oavsett om man står och viftar med armarna precis före övertrampslinjen eller inte så är det hur många käglor som ramlar som betyder något. Ett faktum som aldrig varit tydligare än där och då. Marginalen till motståndarna på bordet blir 2p.
Vi plockar här två banpar plus den så viktiga diffpoängen. Nu känner man att vi har fått grepp om Täby, vi har vänt deras moment efter första serien och det står nu klart att detta kommer att bli en rejäl strid in på målsnöret.

4-6 underläge känns bara bra efter hur matchen artat sig. 3-7 hade varit betydligt mycket tyngre mentalt att vända. Nu känner man verkligen hur starka vi är och vi har ett fantastiskt bra stöd både av varandra på banorna som från läktarens tillresta Rudbecksupporters.
Så när tredje serien startar så tar vi tag i kommandot direkt. Henrik och Erik går ifrån tack vare ett fantastiskt bra spel, kanske lite extra motiverade av att föreningens vän Lars-Åke Nilsson stod på den andra banan.
Men även här ska det hänga på de där så spöklika bana 5 och 6 där Linus och Mats Orbert för serien huserar. Även här spelar ansatsen en stor roll eftersom Orbert likt Ekstrand i serien innan får på ett stopp i sulan i den så otroligt viktiga ruta nio. Denna gång stod vår lirare på händerna där i banan och det är bara tur att det inte ledde till någon skada eller annat elände. Det enda som hände var ett fult ”F” i rutan och tio nya käglor att fälla för en betydelsefull spärr.
Här visar våra lirare styrka och karaktär. Orbert skickar in en spärr där i nioende rutan med ett gott moment in i sin sista ruta och Linus spärrar den så smala kägla 10 i sin tionde ruta. Vinst på bordet med 14p, svettigt!

Så in i den avgörande sista serien har vi vänt på steken och det är överläge för oss med 8-7. Nu är intensiteten hög och här gäller det att gilla läget, annars kan man lätt bli frustrerad och då kan spelet låsa sig när man som minst behöver det.
Det står snabbt klart att varje lag tar greppet om två banpar och att det är diffpoängen det kommer hänga på. Här gäller det verkligen att kriga i alla rutor hela vägen ut.
Efter fem spelade rutor så ser det mörkt ut. Diffpoängen är klart i Täby’s favör och vi har några spelare som inte riktigt ligger rätt i banan. Kanske är det nerverna, kanske är det tröttheten nu när klockan börjar närma sig halv nio.

Men nu händer däremot något stort. Nästan samtliga Rudbeckare höjer sig enormt och börjar rada upp kryss i rutorna. Linus gör säsongens bästa bollbyte och kastar in sex raka strikar efter en direkt usel inledning av serien. Orbert hänger på sin spelkamrat på bordet med strikar och spärrar om vartannat som följd. Det leder visserligen inte till seger på bordet då motståndets Lars-Åke Nilsson helt vilt kastar in strike på strike, men våra lirare ser till att sätta bra fart neråt på Täby’s diffpoäng.
Även Burman och Tom visar viktig karaktär i slutrutorna när diffen verkligen står och väger. Burman avslutar sin serie med en fyrling och Tom med en trippel, helt plötsligt har vi ett litet men ändå avgörande övertag.

Men så står vi där till slut hela laget. I ett läge där vem som helst skulle få ”fiskmåsben” för att citera den tillresta läktarprofilen Mikael Andersson.
För nu har alla spelat klart, utom vår Ola Jansson som lirat sin sista serie på den osalige andens banor 5 och 6. En kille som för ovanlighetens skull har haft det mycket tungt denna afton. Han har haft en sådan dag där spelet inte har stämt och man har fått kriga rejält för allt det lilla man fått. Något som hänt oss alla, men kanske inte alltid i så här täta matcher.
När Ola har slagit sitt första slag i sista rutan står käglorna 2-5-8 kvar. En uppställning som bara ser konstigare och konstigare ut ju längre man tittar på den. En ovanlig uppställning som man sällan tar ner eftersom man mycket sällan har den kvar.
I ett läge likt detta hade många baxnat under pressen och låtit sig påverkas av nervositeten, men inte vår Ola.

Ola går upp, tar sin ansats, sveper i väg sitt klot och låter det likt ett välstämt instrument spela de vackraste av toner när de fäller alla tre käglor.

När Ola är klar med sin slutruta möts han av alla rödklädda lirares glädje och tacksamhet. Han lyckades!

Nu inleds en kort stunds väntan, som känns som en hel evighet. Man kan aldrig vara för säker eftersom räkneverket lever ett eget liv och matchresultaten föranleds av en viss fördröjning. Men när skärmarna i hallen bekräftar det vi trott och hoppats på infinner sig den bästa av känslor. Vi har vunnit matchen eftersom vi i sista serien tar hem diffpoängen med slagningen 1530p mot Täby’s 1527p. En marginal på tre ynka poäng vi som lag har åstadkommit.

Känslan efter en seger som denna är att vi alla ska sträcka på ryggen av både glädje och stolthet. Vi på banan fick ge våra Rudbeckare på läktaren en riktig uppvisning, vi fick ge laget två viktiga poäng till tabellen och vi fick ge hela föreningen ännu en gemensam framgång.

Detta bådar gott inför kvalet till division 2. Vi ger oss aldrig!